I slutet av januari genomfördes en oförglömlig resa till Stora Sjöfallet och dess nationalpark. För några dagar sedan publicerades äventyret på bloggen Müllers Värld. Här kommer en personligare skildring av denna spännande helgtripp.
En helg i Stora Sjöfallets nationalpark
Något som gör mig väldigt glad över att ha lagt studietiden i Luleå är den närheten som är till Sveriges mest storslagna landskap. Det behövs inte mer än drygt tre timmars körning inåt landet för att förvandla det platta kustlandskapet till något som lika gärna kunde ha varit scener ur Härskarringen.
Denna vintertripp blev egentligen den tredje gången som jag upptäcker Gällivarefjällens vidder, med betoning på Stora Sjöfallet. Den första gången var i juli 2015 och den andra var en kortare visit i november (dessa kommer jag täcka in i ett senare inlägg).
Stora Sjöfallet ligger intill norska gränsen, drygt tio mil från Gällivare. Vägen Västerut är vad man i folkmun kallar den namnlösa väg som anlades i samband med att utbrutna delar ur nationalparken skulle nyttjas till vattenkraft. Denna vägsträcka är unik på så sätt att man kommer oerhört nära den vidsträckta storslagenheten, utan att behöva vandra med packning i flera kilometer.
Det är med andra ord perfekt för den som gillar att fotografera och särskilt passande om man ska plåta en bil. Den här gången var det den senaste upplagan av Volkswagen Passat Alltrack som skulle förevigas på bild.
Den som är uppmärksam noterar att i det ursprungliga bloggreportaget finns det inte en enda bild som visar bilens vänstra framskärm. Det har att göra med en mindre incident som inträffade på vägen till fjällanläggningen under fredagskvällen…
Vilt möte
Jag försöker alltid beta av så många mil som möjligt på så kort tid som möjligt med tanke på avstånden i norr. Vägarna är avlånga, breda och riktigt fint plogade. Man kan med andra ord kryssa på rätt ordentligt, men bara om vägarna faktiskt är tomma.
De här områdena kryllar av vilt, det finns också särskilt gott om renar med tanke på samernas verksamhet i fjälldalarna. Så när vi kommer åkandes, i vad jag minns var en svag högerkurva, så står en av Tomtens draghästar på höger sida av vägen. Vad skulle den stå där för? Jag ställde om till rally-mode, väjde till vänster och susade förbi renen med en hårsmån. Dock tog bilen oundvikligen i den vänstra snövallen vilket slet bort ett antal detaljer i fronten och framskärmen.
Jag minns att renen började gå mot vår färdriktning när den såg strålkastarna. Det är inga smarta djur vi talar om, gång på gång blir massvis med renar överkörda av bilar och tåg (med enorma slaktplatser till följd). Men jag beskyller givetvis inte stackars Rudolf för detta, det gäller att hålla en lämplig hastighet helt enkelt. Det är bara synd att något nästan ska behöva hända för att man ska bli klokare.
Utmaningen därefter var att försöka intala sig att allt gick bra ändå. Att det kunde gått långt mycket värre och att detta inte skulle sätta käpparna i hjulet för expeditionen. Det gällde framförallt att vara selektiv med fotovinklarna.
Nog om det, vidare till bildfrossan!
Ankomsten
Den här resan är nog den längsta som jag företagit mig i samband med en bilfotografering. Jag och Joakim Nilsson åkte under fredagen och anlände (smått skakade) till Stora Sjöfallets Fjällanläggning i Vietas där vi välkomnades personligen av Thomas Brandlöv som äger turistanläggningen. Det är en mycket fin anläggning ska tilläggas, med hotell, vandrarhem, uthyrningslägenheter, camping, restaurang och mack med mera.
Även om klockan hade hunnit bli nästan midnatt så var vi bara tvungna att ta en liten promenad i närheten av fjällanläggningen. Det kan inte sägas nog hur storslaget, tyst och friskt det var. Fullkomligt fantastiskt!
Det var inte ens speciellt kallt, bara ett par minusgrader, vilket gjorde det väldigt enkelt att knäppa några bilder under stjärnhimlen.
Färdig inramning, ja man tackar!
Vatten från kraftverken mynnar ut här vilket inte leder till någon vidare isbildning.
Vilket är helt okej för mig, för då får man lite vattenreflektioner att skämma bort sig med. Den här bilden är nog min favorit bland kvällsbilderna, olagligt vackert.
Fångad av en fjälldröm.
Magi, magi, magi! Den kommande dagen skulle vi få uppleva den mest magnifika vinterdagen någonsin.
Att lämna världen bakom sig
På lördagen var vi uppe tidigt för att börja utforska Vägen Västerut, här skulle det inte slösas en enda minut av den värdefulla tiden!
Det visade sig fort att denna dag skulle bli över förväntan, jag menar givetvis vädret som kan vara rätt omväxlande i fjällen. Dessa bedårande morgontoner i horisonten säger väl allt, plus det faktum att vi var helt förskonade från moln.
Det var en makalöst vacker morgon. Man gjorde inget annat än att gapa och knäppa av bilder i ren fascination, det är verkligen ett landskap långt ifrån den värld man är van vid.
Det är faktiskt lite som att vara på en annan planet, så stor är kontrasten. Planeten Fjellus.
Att det ens finns sådana här vägar, som man dessutom får ha ifred (vi mötte inte en kotte). Det är väl höjden av lyx, att tillsynes ha en sagovärld som denna, helt för sig själv.
Trollbumlingar vid fjällfötterna.
Det här mötte blicken när man såg österut. Vägen slingrar sig rätt frekvent intill vattnet vilket bäddar för oerhört fina utsikter.
Misty Mountains Cold!
Väl vid samevistet Ritsem, där även STF har en av sina stugor, tog vi oss upp på en höjd för att få en överblick över det vidunderliga landskapet. I fokus har vi troligen det vackraste fjällmassivet i landet – Áhkká!
Det verkade finnas ett oändligt antal färgpaletter och toner denna förmiddag.
Solen retades bakom fjällmassiven, vi väntade gladeligen på den mäktigaste soluppgången någonsin.
Solen kastade sina strålar på utvalda toppar. Det fanns så oerhört mycket fint att fästa blicken på från denna utsiktspunkt.
Fjällsilhuetten dessa morgontimmar var förstklassig. Men vad är det som sker där borta? Ett slags färggrant moln uppenbarar sig.
Av alla soluppgångar man sett i livet så tar nog denna priset. Det fanns hela tiden en spänning, att solen kokade precis bakom fjällryggen. I det här läget så klev inte solen över fjället, utan vandrade långsamt längs med bergets stigning.
Jocke Nilsson hade kameran i högsta hugg.
Solens strålar lyckades ta sig över ett litet segment av fjällryggen, med detta upplysta ”moln” över Akkajaure till följd. Som ett norrsken över marken, en otrolig uppvisning av naturen.
Kom igen då, ta dig upp över kanten!
Passaten blickade ut över sitt revir. Det var en riktigt härlig bil att köra på dessa pudersnöiga fjällvägar!
Fjällfararen. Jag är bra på kontraster, från blommig skjorta och kavaj i Stockholm till en orakad vilde vid Sveriges tak – kontraster är livet! Brillorna är förresten från Julbo och heter Vermont Classic, en fjällanpassad modell från svunna tider som givits ut på nytt.
Skådespelet över Akkajaure intensifierades.
Áhkká betyder ”gudinna” eller ”gumman” på samiska och anses inom den samiska kulturen vara ett heligt berg. Jag kan förstå varför, fjället har en mäktig närvaro och ser desto större ut intill vattenmagasinet.
Äntligen kikade vår brinnande stjärna fram ordentligt! Dessa sekunder var så oerhört rofyllda. Att få stå där och känna sig ett med solsystemet och oändligheten på något vis, en dag kan inte börja bättre.
Planet Earth.
Den gamla damen sträcker sig 2.016 meter över havet. Även om Kebnekaise är cirka hundra meter högre så framstår Akka fortfarande som väldigare. Förklaringen ligger i att nivåskillnaden är högst i Sverige, där avståndet från Akkajaures (varierande) yta till toppen är hela 1.563 meter!
Förstummad.
Tonerna i öster.
Solen bestämde sig för att fokusera på denna ö i Akkajaure. Ett kommersiellt flygplan susade i samma veva förbi på en mycket hög höjd, men trots det hörde vi det klart och tydligt.
Tydligen hade någon nere i Ritsem svårt att få tag på sin hund, ropen hördes ända upp till denna höjd.
Ett bibliotek framstår som en konsertföreställning i jämförelse med denna tystnad.
Den absoluta höjdpunktsbilden, solens utvalda ö får en rejäl dos med värmande strålar. Den här bilden i stående format satte ett personligt gilla-rekord på Instagram, en siffra som blir svår att överträffa…
Close-up på skådespelet.
Solen fick inte sprida sitt ljus över Ritsem speciellt länge, det hade Akka bestämt.
Tripp, trapp, trull. Akkas karaktärsfulla och spetsiga toppar gör att man känner igen fjället från i princip vilket avstånd som helst.
Väderbiten växtlighet.
Väderbiten herre.
Håll i ringen! Sauron kanske får syn på dig.
Solen vandrade ner och lämnade efter sig detta tysta planetariska landskap. Från denna dag tar jag med mig den mäktigaste soluppgången jag någonsin beskådat, å som jag framförallt lyckats fånga på bild.
Farväl Akka, vi möts garanterat igen någon gång.
Fascinationen tilltar
Söndagen påbörjades i sedvanlig ordning med frukost, packning och en avspolning av bilen innan vi begav oss till nya territorium. Vi hittade nämligen en väg som man kunde svänga in på från Vägen Västerut, det skulle visa sig att denna väg bjöd på storslagenhet i en ny förpackning.
Fjällupplevelsen når nya höjder när vi anländer till Satis, ett par kilometer från Vietas och turistanläggningen.
Här blev allting väldigt litet intill de massiva fjällryggarna.
Det var en molnig förmiddag som kastade en aura av mystik över hela dalområdet.
Fjället Bárnetjåhkkå (1.142 m.ö.h.) i fokus. Smaka på det mäktiga namnet, Bárnetjåhkkå! Samiska namn ger ett brutalt intryck.
Kargt, kallt och vemodigt. Vintern har aldrig varit vackrare i ett mulet tillstånd.
Hobbitjakt i Stora Sjöfallet. Bilbo, är du där?
Det finns en etablerad renverksamhet i området, med gärden, vaktarstugor och slakteri längs med vägen.
Vy mot Vietas och fjällen på andra sidan av Stora Lulevatten. Varje kvist är fylld till bredden och höjden med snö och barrträden såg härligt sockrade ut.
Det verkade spricka upp! Det tog vi en kaffe på.
Så fort solen trädde fram så förvandlades både himmel och landskap till något mycket mer kontrastrikt.
Passaten fick en redig fotosession på en av vägarna som högst troligen anlades för lättare åtkomst till Satisjaures damm.
När omgivningen förgyller interiörbilderna mer än någonsin. Kliv in!
Den påtagliga mänskliga litenheten.
Det började ordna upp sig något oerhört med vädret, samma utsikt fick så många olika dimensioner tack vare detta.
Hade någon visat den här bilden för mig för ett år sedan så hade jag aldrig trott att det var taget i Sverige. Det är just vägen som gör att det känns mer som Norge, där fjällen är mer utbredda intill samhället.
Det här får nog bli mitt andra hem. Utsikter som denna, med den friska luften och den tysta storslagenheten. Roadtrip-destinationerna är definitivt fixade inför framtida semesterveckor, var så säker!
Solen började sakta men säkert gå sin nedåtgående bana.
Juobmotjåhkkå kastar en skugga över dalen, alltmedan solen glimmar över fjällryggen och belyser molnen för ett intensivt skådespel.
Jag gillar hur vissa fjäll har en sådan tydlig kontrast där snön inte fått fäste, med det ljusa och mörka.
Soliga fjäll och ett snötäckt Satisjaure.
Det lilla och det stora.
Vi rörde oss tillbaka till Vietas igen och passade på att filma lite olika sekvenser. Totalt blev det två klipp med bilen (i Ritsem och Satis), båda kommer finnas tillgängliga på Müllers Facebook-sida.
Jocke körde bilen och jag löpte efter med kamera och stativ. Här står jag dock lite förtrollad.
Färgklicken i dalen, skulle gärna vilja spänna upp denna på canvas.
En av de rengärden som finns i dalen.
Jag tar den till höger!
Vägen till himmelriket på jorden.
Fantastisk filminspelning pågår.
Lite rullande sekvenser med 50-200 millimetersobjektivet.
Det kreativa arbetet slutade vid Vägen Västerut igen innan vi svängde av till fjällanläggningen som låg precis i närheten.
Vilda och mystiska syner från Vägen Västerut.
Träd möter fjäll möter himmel.
Syner som gjorde att jag var tvungen att se efter om vi inte kört in i Norge. Men detta är verkligen som ett annat land för en stockholmare. De filmiska landskapen, tystnaden, det vilda djurlivet och den rakt igenom fantastiska atmosfären.
Ett sista lager snörök!
Innan vi packade för hemfärd så bjöd Thomas på Stora Sjöfallets Fjällanläggning på en förträfflig rätt i restaurangen, med lokala råvaror såsom renkött.
Tillbaka till kusten.
Nu gjorde jag det igen, ett mastigt inlägg, trots att jag vill hålla det enkelt. Men ibland går inte det, denna helg i januari var den grymmaste vinterupplevelsen för en bra tid framöver och det kräver sina bilder och ord.
Tack för att du kikade in!
♕♕♕
Comments